4 år
Om man tittar lite på vad man hunnit med under åren så får man väl konstatera att det måste vara en tid sen iallafall.
I bland tänker jag på hur mitt liv skulle vara om jag blivit gravid nästan genast efter vi gifte oss. Skulle mitt liv vara bättre, sämre, lyckligare, jobbigare? Det här är saker som man förstås inte kan veta, men man kan ju alltid filosofera lite.
Även om ofrivillig barnlöshet många gånger känns som något av det jobbigaste som finns så kan jag ändå känna en tacksamhet över att vi har det som vi har det.
Jag tror att om vi fått barn tidigt i äktenskapet så skulle vi inte ha den relation som vi har idag.
Vi har getts tid att mera kunna umgås bara med varandra, både på gott och ont. Även om man många gånger har "nött" på varandra så känns det som om vi på det viset också anpassat oss efter varandra, blivit mera sammansvetsade.
Jag tror att vi har behövt den här tiden för att mogna, både som individer och som makar.
Vi har hunnit uppleva saker på tu man hand. Det har blivit ganska mycket resor, både fysiskt och på det känslomässiga planet. Vi har kunnat göra saker utan större planering, följt stundens ingivelse utan att behöva ta hänsyn till någon som är helt beroende av en.
Ingen skall missförstå och tolka det så att jag skulle uppleva barn som något negativt, tvärtom - inget skulle vara mera välkommet än ett barn, att bli mamma är min högsta önskan. Men jag är de flesta dagar nöjd med vår tillvaro, försöker vara tacksam för det vi fått istället för att grämas över det vi inte fått.
Jag har slösat flera av mina bästa år på att enbart, enbart, enbart tänka på graviditeter, barn, barnlöshet osv. Det var det enda mitt liv kretsade runt och samtidigt har jag aldrig mått så psykiskt dåligt som under de åren. Just nu känner jag att jag kan leva i nuet, känna tacksamhet och glädje och det är jag ytterst tacksam och glad över!
Nu är det färdigt filosoferat för den här gången, min älskade make säger att maten är serverad. Nöt innerfilé - låter det gott? Åtminstone tycker jag det!
Ha det fint!
grattis på 4 årsdagen
Hej! Jag känner igen mej i det du skriver. Det är jobbigt med barnlöshet, men man får försöka se det positiva fastän det inte alltid går! Det låter som om du skulle ha kommit längre än mig i processen! Ha de bra!:)
Grattis! Så nu ha ni komi öve 4 års stretchi å. Tack fö sällskapet! :-) Du filosoferar så fint om barnlöshejt å tvåsamhejt. Halde hejlt me de. He e bra ti få siti flejr i sama båt..
Malena - jag hoppas du hinner ikapp snart. Det är något av det jobbigaste som finns när man hela tiden pendlar mellan hopp och förtvivlan. Nog har jag en hel del jobbiga dagar ännu, men det blir bättre och bättre. Huvudsaken är att man inte ger upp!
Mia - He e fint me sällskap på sjön! :-)
Skönt att höra att det blir bättre. Just nu har jag det ganska på hjärnan! Skulle du säga att det är som en process man går igenom då man lär sig att hantera det mer och mer?
På sätt och vis är det en process, egentligen tror jag det handlar om att man för det första måste acceptera situationen som den är, för det andra så gäller det att hitta något annat att sätta tankarna på. Jag tycker att min situation blev bättre när jag började träna och sen nu också försöker koncentrera mig på studierna jag ska börja i höst.
När jag säger att man måste acceptera situationen så menar jag inte att man ska "ge upp", utan helt enkelt tänka att nu är det så här, vad kan vi göra åt saken? Och sedan ta en sak i taget, inte "rusa så hastigt fram med olika saker när det gäller barnlösheten. Man måste låta de flesta saker "mogna" en stund, annars hinner inte huvudet med. Det är så mycket känslor inblandade i allt som har att göra med ofrivillig barnlöshet. Sa är det för mig åtminstone, men alla är vi ju olika.
Det är nog mycket känslor med för mig också. Ska försöka tänka lite i samma banor som du!
