Vår Ruka resa

Så här i efterhand kan man bara konstatera att saker och ting inte alltid blir som man har tänkt sig. Så inte denna gång i alla fall. Planen var ju en rolig helg i gott sällskap, med en lugn vandring på lördagen med gott om tid att njuta av naturen och eventuellt hinna ta ett eller annat foto under tiden.
Redan från början blev det inte riktigt som vi tänkt eftersom David inte fick ledigt hela fredagen utan var tvungen att jobba till klockan 13. När han slutade hade jag packat ner det mesta så vi hade bara att sätta oss i bilen och börja vår långa resa norrut. Startade sedan nån gång strax efter klockan tre från Lepplax och ställde in vår navigator på Keisarinnanmutka i Ruka. Hittade väl framkomna efter lite om och men stugan där vi skulle hämta vår nyckel och strax efteråt stugan vi skulle bo i. Slarvade in våra saker i stugan, konstaterade att dagens Idol avsnitt fick vi glömma, nån sveriges tv4 fanns inte att fås i stugan. Vi åt tortillas och Mias god kaka på kvällen och eftersom vi skulle vandra Pieni Karhunkierros på lördagen så blev det inte nån sen kväll för vår del. Bestämde oss för att sätta klockan på åtta och sedan starta så tidigt som möjligt, kanske runt en niotiden.
På morgonen steg vi då upp och åt morgonmål, packade våra vandringsväskor och gick ut till bilen. Minns sen bara att jag hörde David säga nåt i stil med "Vad nu? Vad är det här? Vad har hänt?" Sedan märkte jag att oj då, alla fönster på bilen var alldeles svarta. Tusen och en tanke hann snurra i huvudet innan vi kunde konstatera att vår bil hade brunnit nån gång under kvällen/natten. Detta var vad vi fick mot ögonen.
Där under bänken fanns bilens batteri och när bänken lyftes upp såg man tydligt att det var där som branden fått sin början.
Nu blev den där bilden lite fel svängd med vrid lite på huvudet så ser ni bättre. :)
Efter de första minuterna då man bara står där lite handfallen och inte kan tro sina ögon eller riktigt fullt ta in det faktum att man är strandsatt många hundra kilometer hemifrån och den enda bil man har är totalt obrukbar, så kommer den första vettiga tanken i huvudet - ring pappa! Vad annars? :)
Ännu flera minuter senare så hade vi fått ringt till försäkringsbolagets dejournummer och fick bara snällt sitta och invänta en bärgningsbil som skulle transportera bort de sorgliga resterna av vår kära trotjänare Audin. Minuterna blev till timmar och vi satt där och såg våra möjligheter till nån vandring överhuvudtaget rinna bort i takt med att klockan tickade framåt. Sent omsider kom då bärgningsbilen och efter ett tårdrypande (nåja kanske inte riktigt men..) farväl såg vi den bogseras bort.
David och Hans fick skjuts med chauffören in till Kuusamo och där hade försäkringsbolaget ordnat med en hyrbil åt oss. Strax efter klockan ett, alltså ca fyra timmar efter vårt schema kunde vi så äntligen starta vår resa mot Pieni Karhunkierros. Till vårt förfogande hade vi nu alltså en vit Volvo V50. Har bara en bild av bilen och den är suddigare än suddigast så ni får googla den om ni känner att ni bara måste få se hur den såg ut. :)
Kvart före två stod vi i startgroparna och framför oss låg 12 kilometer vandringsled. Eftersom vi nu var så försenade och var lite rädda att det skulle bli mörkt innan vi var hela varvet runt så hade vi lite extra fart på. Enligt den information vi fått på nätet så var beräknad tid att ta sig runt rundan ca 5-6 timmar. Något av det första som mötte oss var detta:
En hängbro. En av mina värsta fobier tillsammans med höjdskräck, björnskräck och lite annat smått och gott.
Perfekt för mig alltså att gå på en vandringsled med namnet Lilla björnrundan, vilken är full av hängbroar, branta stup och naturligtvis - en risk att man träffar på nalle nånstans där i skogssnåren, eller? Mycket vackert såg vi i alla fall under vår vandring, allt ville dock inte fastna på bild, har alltför många suddiga bilder för att jag ska vara nöjd. Fyra timmar efter start kom vi stapplandes tillbaka till startpunkten. För egen del med ömmande vader och trötta fötter. Här är lite av vad vi såg under vandringen:

Väl tillbaka till stugan igen var det skönt att ta ett bastubad och äta nötinnerfilé med potatismos. Satt en stund efteråt och åt lite gott men mina ögonlock blev tyngre och tyngre och min stackars vänstra fot som jag steg snett med två gånger under vandringen började värka mer och mer, så trots att klockan bara var runt en elvatiden på kvällen så beslöt jag mig för att sluta kämpa emot sömnen och i stället gå till sängs. Satte klockan på nio för att i lugn och ro hinna packa och städa på morgonen. Vaknade med stumma och stela vader och en känsla av att inte vara helt utvilad, men efter att ha varit uppe och gått en stund så kändes benen nog lite bättre. Vi åt frukost, packade ihop och städade vår stuga och efter att ha lämnat nyckeln tillbaka och återupplivat vår navigator som varit inne i bilen när det brann så satte vi siktet på suurpetokeskus. Dags att konfrontera ännu en av mina rädslor. Björnar.
Tyvärr så tog batteriet i vår kamera slut mitt under guidningen så dom allra bästa ögonblicken hann vi inte få på bild, som när en björn steg på bakbenen, satte ramarna i kors på magen och nickade när ägaren frågade om hon ville ha honung. Eller när han for in i buren med den största av björnarna och dennes mamma ( Den som ligger på bordet på en av bilderna ) och hade björnmamman att sätta sig på bordet bredvid den andra björnen medan han stod bredvid och gav dem äpplen och bröd. Den stora björnen gav honom också en och annan slick på kinden. Ägaren berättade en massa otroliga historier om sina björnar, hur han haft dem sedan de var små, att nån av dem brukar vara med honom och plocka bär och fiska eller hur nån av björnarna brukade sova i vardagsrummet när den var liten. En annan brukade ligga på hatthyllan i bilen när de var ute och körde nånstans. Helt otroligt att man kan leva på det viset med så stora rovdjur som björnen faktiskt är. Otroligt söta var de där björnarna, så min värsta rädsla har väl gått över, men jag vill för allt i världen inte möta en i skogen när jag är ute på promenad. Minst ett galler emellan vill jag nog ha för att känna mig riktigt trygg. :)
Efter besöket på suurpetokeskus så körde vi hem, med ett stopp vid ABC i Kajaanatrakten. Lämnade av vårt resesällskap, hämtade Kira, hann mysa lite med söta Kevin i Kållby och sen var vi tvungna att söka oss mot Vasa eftersom vår hyrbil skulle lämnas in. Skönt var det att sova i egen säng och lyckligtvis hade David kvällsskifte idag så vi behövde inte stiga upp så tidigt. Moa och Melker har varit hit en sväng och förgyllt min tillvaro i dag och nu väntar lite skolarbeten och tentläsning medan jag väntar på min kära make. Nu återstår också att vänta och se vilka besked som kommer från försäkringsbolaget och småningom bör man väl försöka hitta en ny bil åt sig också, kan bli intressant. :) Man är ju åtminstone en erfarenhet rikare efter den här resan.

Kommentarer
Janna

HAHA- ja byrja så skratt tå ja läst "ring pappa!". Undrar om man nagang heilt växer ur he?? :D



Tur att allt ordna se åtm å hoppas ni får en ännu bäteran bil på fösäkring! :)

2010-09-28 @ 07:20:23
Mia

Tack för en fin reseskildring! ;D



Hassi konstatera jär i efterhand et no va he Marika duktig som våga lägg se upp mot sina största fobier och dessutom klar i såde bra!



Hääv i sjack kring booli, såmt sir ut som di sko sta å dans fö ti få uppvägd he di häver i se. Men annos e vi prima! :D



Å, hur blidde de me hyrbilen? Vila försäkringsbolagi sta för a elde kom i på vår lott.

2010-09-28 @ 13:13:26
Marika

Janna - absolut, papp reider upp allt. :)



Mia - He e ju int uuta att man e liiti stolt över bedrifte sin. ;) He verkar no som om di sko sta för adi hyrbiln, he låått no så åtminstoni på ho som David tala me i går tå a jo skadeanmälan, så vi ska hoppas he int ändras na.

2010-09-28 @ 14:20:19
Hemsida/blogg: http://kirasmatte.webblogg.se/

Design av ANNA'S FOTO

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort