Marikas blogg

I morse fick jag så lov att bita i det sura äpplet och sätta mig i bilen mot Vasa. Kira stod och kikade på mig genom det lilla trappfönstret när jag åkte i väg och jag ser fortfarande hennes blick framför mig. Hon blev så till sig när jag tog fram väskan med mina kläder för hon trodde ju antagligen att hon skulle få åka med någonstans. Hon brukar ju alltid få komma med när vi packar stora väskan. Den här gången fick hon dock stanna hemma med David. Jag ska ju bara vara här i Vasa över natten och åker tillbaka norrut redan i morgon eftermiddag. Jag förmanade henne strängt att hålla in med valparna åtminstone tills jag hunnit tillbaka. :)

Hade en intressant men ändå tröttande dag i skolan. Den tidiga uppstigningen i morse kan ju förstås också ha sin del i att man blev rätt så trött innan dagen var klar. På förmiddagen hade vi en föreläsning om vård ur ett patientperspektiv. Det var en kvinnlig cancerpatient som berättade om sina erfarenheter. En riktigt intressant föreläsning! På eftermiddagen startade vi med en  ny kurs i gynekologisk barnmorskekunskap. Lyckligtvis kommer vi inte att ha någon tent i den här kursen, utan i stället kommer vi vid varje föreläsningstillfälle att få en uppgift som vi ska ha gjort till följande gång. Jag räknade hastigt ut att det innebär att vi kommer att få ca sex uppgifter, så vi får nog ändå jobba för våra studiepoäng. Jag ska försöka vara effektiv och göra undan uppgifterna rätt så fort, så slipper man ha dem hängandes över sig som ytterligare ett stressmoment.

I går fick vi färdigt skivat i vardagsrummet och en vägg i hallen. Vid halvtiotiden kom Hassi tillbaka med vår släpkärra som han lånat och vi bjöd in honom och Mia på bastukväll, eftersom vi redan hade bastun varm. Det går inte att beskriva hur mycket en sån liten sak förgyller vardagen. Att bo så nära sina vänner att man spontant kan hitta på nåt sent en helt vanlig måndagskväll, det ger mig sån livskvalitet att jag inte kan förstå hur jag överlevt dessa år i Vasa, mer eller mindre isolerad från omvärlden. Åtminstone den omvärld som betyder mest för mig, min familj och mina fina vänner!

Att mitt på dagen kunna gå ut på baksidan av sitt eget hus, sätta sig i solen och andas in frisk luft med en nyans av kogödsel och riktigt känna att man bor på landet, åh det är så härligt att jag knappt kan tro att det är sant. Även om det återstår rätt så många långa timmar innan vårt hus är färdigt renoverat och trots att vi för tillfället bor väldigt provisoriskt på mer eller mindre skilda håll, så känns ändå livet så fruktansvärt underbart att inte ens små bakslag spelar någon roll. Jag har inte en endaste överloppscent på mitt bankkonto men jag känner mig som den rikaste människan i världen!