Måndag med varning för långt filosoferande

Vilken skön måndag! Började med en rejäl sovmorgon för att kompensera både hela förra veckans och även helgens knappa sömn. Sen har jag försökt vara liite duktig i allafall och skrivit praktikdagbok över min första vecka på BB praktiken, något jag annars brukar lämna till väldigt, väldigt sent, typ kvällen innan dokumenten ska vara inlämnade... Åt just en stadig brunch bestående av ägg och bacon och nu ska jag ta och rycka upp mig ordentligt och städa har jag tänkt. Vi hade planer på att få klart toan här uppe den här veckan men tyvärr hade våra privata IKEA uppköpare (gubbens syster och hennes man) fått med sig fel badrumsskåp så vi blir tvungna att byta ut det först innan vi kan färdigställa det hela. Dumt när två olika skåp heter samma namn!
.
Vi var ju barnvakter i helgen åt Kajsa och Herman och jag lyfter verkligen på hatten för alla småbarnsföräldrar. Nu var ju dessa små ungar inte speciellt svårskötta heller men för en som inte är van och inte har alla vardagsrutiner i en småbarnsfamilj så där på handens fem fingrar så var det inte utan att det var skönt att komma hem till sin egen lilla lugna vrå där man bara har sig själv (förutom gubben och hunden då) att rå om.
.
Jag har funderat lite på det där under den senaste tiden. Att jag som ofrivilligt barnlös kanske till viss del känner att jag "måste" gå omkring och vara mera eller mindre olycklig över min situation hela tiden, liksom "aktivt sörja" de barn jag inte fått. Som om jag borde skämmas över att säga att jag ändå trivs med hur jag har det, att det för det mesta är riktigt skönt att bara ha sig själv att rå om. Vi har varit gifta i över sju år och från allra första början har vi önskat att få barn, men av någon anledning som vi inte känner till så har det inte blivit så. Från att den första tiden/första året ha tänkt att jaha, det blir när det blir, så fick jag med åren en växande känsla av panik. Vad är det för fel? Varför händer inget? Var är vårt plus på stickan? Jag kom in i en ond cirkel där det enda som existerade i mitt liv var tankar om barn och barnlöshet och jag var avundsjuk och missunnsam på vänner och bekanta som fick barn mera eller mindre hur lätt som helst. För att sedan få dåligt samvete över att jag var just avundsjuk och missunnsam istället för att glädjas över andras lycka.
.
Småningom så har jag ändå funnit andra saker att fylla livet med, först skola, flytt både söderut och sedan tillbaka och under tiden kom plötsligt en hög med alldeles underbara syskonbarn som sakta har fyllt det stora hålet i mitt hjärta. Sen märkte jag en dag att jag har ett riktigt bra liv trots allt, att jag kan känna lycka trots att något stort saknas i mitt liv. Då får jag igen dåligt samvete för den sakens skull. För att jag är lycklig trots att jag inte har barn. För att jag njuter av tvåsamheten. För att jag tycker mig se andras dömande blickar och tankar, att de tycker att jag är en stor egoist som njuter att att bara behöver tänka på mig själv. För att jag är för bekväm av mig. För att jag ibland låter tanken snudda vid ytan, att jag kanske skulle kunna tänka mig att acceptera min situation, att jag inte kommer att få några barn.
.
Min dröm är naturligtvis att en dag få det där plusset på stickan, att en dag få kalla mig för mamma. Djupt där inne i mig så finns det ett hopp som ännu lever, jag är ju ändå inte lastgammal fast det i bland känns så. Vi har inte gjort några större utredningar ännu om varför vi inte fått barn, det har kommit andra saker som t.ex. skolan emellan. Därför har jag kanske ännu också det där hoppet, att det kanske bara är någon liten grej som enkelt kan åthjälpas och en vacker dag står jag där med en egen skrutt på armen. Samtidigt så fruktar jag lite för den dagen då det blir aktuellt att påbörja någon utredning. Orkar jag med den enorma känslomässiga rumba som det innebär? Orkar jag igen börja pendla mellan hopp och förtvivlan varje månad? Vad gör jag om det visar sig att jag faktiskt inte kan få barn, då tas ju defintivt allt hopp i från mig på en gång? Hjälper det då att jag i detta nu tycker att jag kan acceptera tanken på att inte få barn, hur är det sen efter att ha byggt upp hoppet igen? Blir fallet mycket större då eller har jag något att "falla tillbaka" på?
.
Jag har under årens lopp fått höra både ett och annat, både saker som verkat upplyftande och saker som får en att se mera eller mindre rött. Jag har hört småbarnsföräldrar som uppmuntrat oss att göra en massa saker, resa och leva livet innan vi får barn och det kan jag ju förstå att de tycker. Sen har jag hört nästan avundsjuka kommentarer om vårt resande, inte nu kanske, men för några år sedan när vi reste oftare. Jag minns speciellt en gång när jag fick en kommentar som tvingade mig att uppbåda all självbehärskning för att inte säga något i stil med att "Tror du inte jag skulle byta bort varenda en av våra resor om jag visste att jag skulle få ett barn i stället?!" Alla gånger man inte fått veta om någons graviditet förrän mycket senare än alla andra, bara för att de varit rädda att berätta det för en. Hur mycket mera har det inte sårat en än om man skulle ha fått känna sig delaktig i det hela! Man har känt det som om man som barnlös inte får vara med, som om det bara är något för andra gravida och mammor.
.
Ett utanförskap. Inte så mycket till en början kanske, men småningom när alla i samma ålder som en själv gifte sig, blev gravida, fick både ett, två och flera barn. Alla träffar där man som kvinnor diskuterar sina graviditeter, sina förlossningar, jämför sina barns utveckling osv. Den naturligaste sak i världen förstås! Det är ju dessa kvinnors vardag och något man har gemensamt. För ett par år sedan var alla dessa träffar väldigt jobbiga. Visst var det roligt att träffa alla vänner man inte träffar så ofta längre, men i vilken ända man än började samtalet så slutade det alltid med det ena och samma och då jag nu inte hade så mycket att komma med så satt jag till sist mera eller mindre tyst och lyssnade. Och kände hur mitt stora hål i hjärtat blev ännu lite större. Visst var det intressant till en viss del, jag är ju väldigt intresserad av just det här området, annars skulle jag aldrig utbilda mig till barnmorska, men det uppvägde aldrig känslan av att vara udda, att inte passa in. Lyckligtvis känns det inte på samma sätt längre. Tack vare min utbildning som ger mig teoretisk kunskap om det hela och mina underbara syskonbarn som jag får lära både ett och annat av vad gäller barn och deras utveckling så har jag ändå något att komma med, jag är mera delaktig. Och mitt hål i hjärtat är inte lika stort längre.
.
Sen ibland när jag besöker min syster och Kevin kommer emot mig med sina bruna ögon som lyser och med ett leende på läpparna sträcker upp armarna emot mig, när vi kramas hårt och han säger: "Mmmmmmm, ja e din dullevän" och man t.o.m. kan få en blöt puss om man har tur. De gångerna vet man att hur jobbigt det än skulle vara att vara mamma så skulle stunder som dessa uppväga allt annat i hela världen. Och jag är tacksam, tacksam över att jag fått så underbara syskonbarn, för att hela min familj är den bästa familjen i hela världen och att jag har möjligheten att på så nära håll få följa med mina syskonbarns uppväxt. Att jag får vara en del av den. Tacksam över att jag har fått världens bästa man som njuter med mig de dagar jag njuter av livet och håller om mig de dagar det är tungt. Tacksam över att jag har vänner i samma situation och vänner som vågar fråga hur jag har det utan att vara obekväma när jag faktiskt berättar hur jag har det. Tacksam över livet som gett mig så mycket. Jag har det bra. Hur har ni det?
.


Kommentarer
Sofia

Tack Marika för att du delade med dig av dina känslor och tankar! Jag håller tummarna för att det en dag ska få vägen :)

2011-10-03 @ 14:33:13
Hemsida/blogg: http://stillness.papper.fi/
Mia

Du skriver så fint, så fint, så man vaar ju nästan blöt i ögona. ;) No e he bra tå vi har varaar.



Ps. Hassi tackar för tillägget i protokollet. :)

2011-10-03 @ 21:41:35
S

Du skriver så otroligt fint. Du berörde mig verkligen med din text. Jag hoppas och ber för er!

2011-10-04 @ 16:04:49
Nina

Styrkekram till dej Marika! Modigt o fint skrivet av dej.. Kommer ju också ihåg er i tankar o böner som ni säkert vet!

2011-10-05 @ 21:50:09
Anonym

Tack för det du skrivit! Gråter av glädje att jag inte är ensam om de känslor du skrev. Kände så igen mig i allt du skrev. Johnny och jag har varit gifta i över 5 år, och vi har allt, hus, hund, arbete och får vara friska... men saknar så ett eget barn! Våra syskon har fått, Johnnys syskon har fått, kompisarna börjar få fler och fler barn, och själv bär man bara på den tysta saknaden. Jag är ju lite "speciell" om man kan kalla det så, för jag får ju inte bli gravid ännu pga. mina mediciner som jag äter pga. min epilepsi. Jag har ju fått må bra efter operationen som gjordes för två år sedan, och snart har jag läkarkontroll, så då hoppas jag innerligt att de börjar trappa ner på mina mediciner och att vi ska få chansen att få prova om vi kan få ett eget barn.

Man undrar ofta vad Gud har för mening, vi får lita på att han nog har en mening med allt som sker.

Tack för att du delade med dig av dina tankar. Vi kommer ihåg er!

Hälsn. Erica

2011-10-06 @ 11:41:32
Idamari

Du skriver så ärligt och humoristiskt (kanske inte just det här men i allmänhet) så du har verkligen en läsvärd blogg! Kikar in här ibland, känner dig inte så bra men är från samma by som du och i samma ålder som din syster E. Detta inlägg var verkligen bra på flera sätt och ett viktigt tillägg i den ofrivilliga (och frivilliga) barnlöshetsdebatten som har varit igång lite efter Michaela Soncks bok UTAN kom ut. Du FÅR vara lycklig trots att din djupaste längtan inte ännu är uppfylld, tacka Gud att du kan vara det och tack för att du skriver att du är det!

2011-10-14 @ 12:21:34

Design av ANNA'S FOTO

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort