Marikas blogg

Tänkte fundera lite över det här med normalt hyfs och folkvett. Jag är en sån person som tycker att man ska vara trevlig mot sina medmänniskor. I mitt jobb träffar jag dagligen en hel drös med människor som alla är olika, till både utseende och personlighet. Många av dem är dessutom sjuka eller så är de anhöriga till någon som är sjuk. Jag försöker alltid att vara vänlig och tillmötesgående, trots att man många gånger knappt själv vill tro sin ögon eller öron. Den som inte jobbat inom sjukvården kan nog knappast ana sig till allt man får se och höra. 

 

Men till saken. Inte bara på jobbet utan även annars i vardagen så träffar man ju människor, förutsatt att man inte är någon eremit som bor ensam i någon bergsgrotta, men de är väl ändå rätt få. Jag ställer mig bara frågan hur folk kan vara så otrevliga? Jag är inget socialt geni, jag är inte den som tar kontakt med folk, är utåtriktad eller pratsam men ett vänligt leende eller en normal diskussion kan väl alla föra. Jag medger att det är lättare att vara trevlig mot en gammal tant som behöver hjälp att få rollatorn upp på trottoarkanten än ett smutsigt unket påträngande fyllo. Jag kan dock inte tro annat än att man i längden vinner på att vara trevlig och uppföra sig i mötet med andra människor.

 

I gårkväll stod jag i kön till en grillkiosk här i stan. När den andra snubben i rad helt sonika ställer sig före mig i kön så kände jag att det fick räcka så jag sa att "Det där var nog att smita före i kön". Han såg lite snopen ut och steg till sidan och hans kompis som haft vett nog att stanna på sin plats bakom mig slängde fram nån slarvig ursäkt om att de inte riktigt hade koll på kösystemet och visst är det inte det enklaste med kön på det stället och visst kunde jag ha ställt mig längre fram, men om de nu var osäkra på om jag stod i kö eller inte så kan man väl för allt i världen fråga om jag gör det eller inte, och inte bara ställa sig framför som om jag var osynlig. 

 

Jag är inte typen som säger till, jag är som sagt van från mitt jobb att svälja en hel del skit (lyckligtvis mest av den verbala sorten), men den här gången hann jag inte riktigt tänka innan jag sa till och även om jag inte sa det på något otrevligt vis och jag visste att jag hade rätt så kände jag mig ändå som en sur gammal hagga. Jag tycker inte att man ska behöva stiga till sidan och knipa igen om man blir orättvist behandlad, men jag kan inte annat än tro att man ändå blir tagen mera på allvar om man säger ifrån på ett trevligt sätt i stället för att sura eller snäsa. Visst tappar jag tålamodet allt som oftast och när det gäller bemötandet av min käre make framför allt så kunde jag nog bättra på mig. Jag vill inte framställa mig själv som något helgon, för det är jag i sanning inte. Jag är dock tacksam över att mina föräldrar (trots att de säkert misströstat många gånger) uppfostrat mig till att uppföra mig som "folk" (även om "folk" kan uppföra sig mycket olika). 

 

Jag har en humor som ibland säkert kan uppfattas som något ironisk. Jag driver gärna med folk, men det är inte med avsikt att såra utan att locka fram skratt och inte minst så driver jag med mig själv. Jag upplever dock att man rätt så enkelt kan avgöra om små pikar ges för att skämta eller för att såra. De av den senare sorten har jag ingen större förståelse för, även om jag själv använder dem i bland (i stridens hetta, och som vanligt får gubben ta smällen... ;) ). 

 

Ja, nu har jag svamlat en massa och vet inte riktigt vart jag ville komma med det här, men kan vi inte bara komma överens om att det vore mycket trevligare överhuvudtaget om folk hade normalt hyfs och folkvett? Tack för ordet. (om nu nån orkade ända till slutet... ;) )