Marikas blogg

Mitt smarta humoristiska välformulerade inlägg gick upp i rök innan jag hann publicera det. Så ni får nöja er med den korta versionen - jag skall och städa min syrras gamla lägenhet. Låter väl som en givande sysselsättning på en jullovsdag eller hur? :)

Ha en skön dag!

Vilken fullspäckad sådan dessutom!
Började dagen med att åka till Sara och Jimmys husbygge i hopp om att få jobba inomhus med lite listande eller nåt i den stilen, men tji fick vi. ;) Där var golvet spacklat och skulle torka så vi jobbade utomhus i stället med att spika panel på garaget. Kallt som på nordpolen, men roligt ändå. Fick ju även njuta lite av Kevin, Pontus och Teddivovven vilket på inget vis gjorde dagen sämre.

Väl hemkomna avnjöt vi lite ugnslax innan vi hoppade i bastun. Efter bastun var man i sanning trött och hade gärna dragit täcket över huvudet en stund, men eftersom vi var bortbjudna på "klassträff" till Irene och Emils så fick vi styra kosan mot Lepplax i stället. Har där haft en rolig, om än något högljudd kväll ( tänk er 8 barn och nio vuxna som alla försöker få en syl i vädret. ;) ). Många minnen väcktes till liv och vi kunde lugnt konstatera att vi har blivit både äldre och klokare med åren. Roligt också att få lite uppdatera sig med läget i varandras liv, man träffar ju inte alla så ofta så det hinner hända så mycket mellan varven.

Kvällens huvudnyhet var ju nog dock att lillebror Martin och hans Soffi ringmärkt varandra. Tänk att min lille lille lillebror har blivit så vuxen, man hinner ju inte med i svängarna. :)

Nu ska  jag slappa en stund i soffan innan jag kryper till kojs med min älskling, snart flyttar jag hem till Vasa och min egen säng igen, bara nästa vecka kvar och ett par dagar under jullovet när jag ska jobba. Sen är det inte länge till sommaren då vi förhoppningsvis säger tack och hej till Vasa, åtminstone som fast bopunkt.

Godnatt!

ps. tack för kommentarerna till föregående inlägg, skönt tillika att veta att man inte är ensam, även om man skulle hoppas att ingen annan skulle behöva lida av samma problem. Och Fia - jag får nog försöka ändra mig, för jag vill i sanning inte bli ibankad vett av en som behärskar kampsportsteknik! :P ds.

Sökes: en mirakelkur för ett självförtroende som är i botten.

Hade en givande diskussion med min handledare i dag. Hon gav mig lite feedback på hur jag jobbat hittills under praktiken och vad jag kan tänka på osv. Hon sa bl.a. att jag gör ett noggrant och bra arbete och att jag är bra på att dokumentera. Det jag borde arbeta på är den sociala biten, att våga prata mera under hembesöken och inte bara följa med diskussionen som hon för med klienten. Jag vet ju att det är den biten som jag har svårast med, jag har inga problem med att prata, de som känner mig vet nog att jag ofta öppnar munnen en gång för mycket än en gång för lite, men när jag träffar människor som jag inte känner så har jag väldigt svårt att ta samtalsämnen sådär ur luften. I bland går det bättre om jag har något jag vet att jag måste fråga eller så, men att bara småprata för att "fylla ut" en diskussion är väldigt svårt för mig. Om den diskussion som förs är mellan mig och en okänd klient och denne inte själv är överdrivet pratsam så blir det väldigt fort tyst. Dessutom har jag väldigt svårt att veta vad jag ska inflika i en diskussion som pågår mellan min handledare och en klient. Även i fall där det inte gäller ett vårdare-klient förhållande så har jag väldigt svårt att prata obehindrat med okända människor. Jag antar att jag lider av ett smärre socialt handikapp, eventuellt något man kunde placera i samma kategori som min telefonfobi.

Men nu åter till självförtroendet som jag tänkte att det här skulle handla om. Hur i hela friden är det så omöjligt för mig att ta kontruktiv kritik? Om jag ser objektivt på vad min handledare sa i dag så var det övervägande positiv kritik och jag hörde henne säga att jag kan saker, t.o.m. att jag är bra på vissa saker. Någon som tror att jag tänkt mycket på det ikväll? Inte. Det som med jämna mellanrum poppat upp i mitt huvud är att jag är dålig på att prata med folk, att jag inte kan föra en normal diskussion och att jag aldrig kommer att klara av att jobba inom vårdbranschen. Var det vad min handledare sa? Nej - absolut inte! Men det är vad min stackars förvrängda hjärna och ett obefintligt självförtroende sakta men säkert försöker få mig att tro att hon sa. Varför ska det vara så svårt? Varför ska man ha såna krav på sig själv att t.o.m. väl framförd konstruktiv kritik ska kännas som ett stort fatalt misslyckande? Och varför denna rädsla för att överhuvudtaget misslyckas med någonting?

Jag har många gånger försökt fundera över varifrån alla dessa krav som jag ställer på mig själv kommer, men jag har ingen förklaring till det. Jag har aldrig upplevt att någon annan har satt krav på mig, eller om någon satt krav på mig så har de ändå inte varit så höga som de jag satt på mig själv. Har någon bett mig hoppa en meter så har jag hoppat en och en halv. Bara för att inte på något vis misslyckas, inte kunna leva upp till någons förväntningar. Till vilken nytta? Varför jaga toppbetyg? Varför jaga beröm då de gånger jag får beröm bara leder till att jag blir generad och ännu mera rädd för att inte kunna prestera lika bra, eller hellre ännu bättre nästa gång. Varför är det så svårt att ta till sig beröm överhuvudtaget? Jag minns ännu känslan när jag fick beröm från min finskalärare, enligt henne så pratade jag mycket bra finska för att vara svenskspråkig och jag hade endast några små grammatikfel i den muntliga tenten. Tror ni att jag fick ett ökat självförtroende när det gäller att prata finska? No way. I stället skämdes jag över berömmet och kände nästan skuld över att jag skulle ha lurat henne att tro att jag kan finska, för det kan jag ju absolut inte.

Jag vet att jag inte har en realistisk syn på vad jag presterar och vilka krav man borde ställa på sig själv. Jag vet att jag inte är fullständigt okapabel att föra en vettig diskussion - jag har ju diskuterat med mer eller mindre okända patienter hela sommaren och det har gått hur bra som helst. Jag har ju inget fel på förståndet (hoppas jag i allafall). Men jag önskar att det vore så enkelt som att trycka på en knapp eller nåt i den stilen för att på något vis kunna omvandla det jag egentligen vet till att även bli det jag känner. Jag önskar att jag kunde ta ett misslyckade som en möjlighet till utveckling istället för att gräva ner mig i det och tro att jag är helt värdelös. Som sagt, jag söker den där mirakelkuren. Någon som har nåt som fungerar? Helst nåt snabbverkande, tack.

Om någon stackare orkat sig genom hela den här rappakaljan av självömkan och gnäll så förtjänar ni en guldstjärna. Eller ett plus i kanten. Vilket som. Nu är jag trött och jag hoppas jag får sova gott, i morgon är en bra dag. Min älskling kommer hit och med honom har jag inga problem att prata. :) Godnatt!