En förlorad skatt
Det har inte blivit många inlägg här på bloggen hittills i år. Det har inte bara berott på att jag inte orkat skriva utan jag har inte riktigt vetat vad jag ska skriva. Stora saker har hänt i våra liv, men vi har inte riktigt velat dela det på bloggen utan hållit det för oss själva och delat det med familj och några andra.
Vi såg fram emot ett väldigt spännande år 2014, när vi efter drygt nio års barnlöshet fick ett efterlängtat plus på stickan på nyårsaftonsmorgon. Känslor som overklighet, tacksamhet, glädje och oro slogs om att få den största platsen i våra tankar. Vårt hopp fick sig dock en ordentlig törn när jag bara någon dryg vecka därefter började blöda. En kontroll efter en knapp veckas blödning visade dock på en fortsatt intakt graviditet och eftersom vi visste att det varit två från början så misstänkte läkarna att det blivit missfall på det ena embryot. Blödningarna fortsatte att oroa oss i ett par veckor till men en ny kontroll en vecka efter den förra gav oss orsak till stor glädje när vi kunde se ett litet hjärta slå därinne!
Graviditeten fortgick, med illamående och annat sånt som hör till, men även om mina blödningar upphört så blev jag inte kvitt en gnagande känsla av att något inte var som det skulle. Småningom fick också flera vänner och arbetskamrater nys om saken och gratulerade och gladdes med oss. Jag kände det dock som om jag lurades, det var svårt att tro att vi faktiskt skulle få en bebis till hösten och känslan av att något var fel gav mig ingen ro.
I fredags var det äntligen dags för nästa ultraljud. Jag var då i vecka tolv och jag tänkte när vi körde mot mödrapolikliniken att nu, nu är det snart över. Det skulle snart visa sig att min magkänsla stämde. Trots att graviditeten fortsatt med växande livmoder och alla graviditetssymtom så hade vår älskade lilla bebis hjärta gett upp kampen där inne för flera veckor sedan. Av storleken att döma hade det skett endast en knapp vecka efter vår senaste kontroll.
Vi var ju till en viss del förberedda på det här beskedet, men sorgen över vår bebis är likväl stor och tung. Även om vi inte vågat hoppas för mycket, med tanke på alla komplikationer vi haft redan från start, så hade vi redan hunnit börja älska det lilla lilla livet och sett fram emot att få lära känna det. Alla drömmar vi haft om framtiden tillsammans med vårt barn gick i kras på en endaste sekund. Den dagen trodde jag att mina tårar aldrig skulle ta slut.
Missfallet, eller själva blödningen, skulle startas med mediciner och eftersom det motsvarade så lite graviditetsveckor kunde jag ta tabletterna hemma. I söndags tog jag tabletterna enligt ordination och ett par timmar senare trodde jag att jag skulle dö av de fruktansvärda smärtor de framkallade. Hann t.o.m. till akuten en sväng innan blödningen startade ordentligt och smärtorna lättade. Mot kvällen blev det igen dags för en ny resa till sjukhuset då blödningen inte ville lugna sig. Fick mera tabletter och stannade över natten för observation. Lyckligtvis lugnade läget sig med medicin och jag klarade mig undan skrapning. Mitt Hb hade dock sjunkit till 115, från en normal nivå kring 150 så jag har nog antagligen blött en hel del, även om mängden är lite svår att uppskatta.
Nu är jag sjukledig en vecka och förhoppningsvis hinner jag återfå lite krafter under den veckan innan det är dags att återgå till jobbet. Det har tärt både fysiskt och psykiskt och jag känner att jag är rätt så matt ännu. Bara att gå i trapporna här hemma får pulsen att rusa, och gårdagen spenderades till största del i vågrätt läge.
Under hela den här resan har vi varit burna av släkt och vänners förböner och vi känner fortsättningsvis att vi orkar genom vardagen tack vare dessa. Vi har så många varför som vi inte får svar på, men vi lever i den tron och förtröstan att vår älskade lilla bebis vilar tryggt i Guds omsorg. Så får även vi göra. Guds planer är inte alltid våra planer, men vi är övertygade om att allt som sker är till det bästa, även om det inte känns så när sorgen och prövningen slår en som hårdast.
"Herren gav och Herren tog. Lovat vare Herrens namn."
Rik på vänskap
Jag har en vän som förgyller mitt liv något oerhört. Vi har så mycket gemensamt och vi kan dela allt med varandra. Den här vännen är en sån som dyker upp på kvällskvisten med en tulpanbukett när hon tycker att det är för länge sen vi setts och som inte bryr sig fast man möter med rufsigt smutsigt hår och dammsugarskaftet i ena handen. Det här är en vän som finns där i vått och torrt, som gläds med mig när jag är glad och som tröstar och ber för mig när det är motigt. Jag har på inget sätt förtjänat en vän som hon, men är innerligt tacksam över att hon finns i mitt liv. Fanns det flera av hennes sort vore världen en mycket bättre plats för många.
Tack för att du finns i mitt liv!
Hej hej, hemskt mycket hej
Jag vet att jag är usel på att uppdatera här, men jag kommer mig inte riktigt för. För ovanlighetens skull har jag blivit förkyld igen (6:e gången på 8 månader...). Har haft en ledig dag som jag hade tänkt att skulle ägnas åt att få huset städat, men orken har inte räckt till. Jag ska se om jag åtminstone skulle få dammsugit övervåningen i dag, så lämnar inte allt ogjort. Tänkte dock först plita ner ett par korta rader för att göra er påminda om min existens. Hoppas ni har fått en fin start på februari, jag tycker det är skönt att den värsta kylan lagt sig för ett tag. Hade ju tänkt börja motionera lite flitigare igen, men nu sätter ju sig snuvan på tvären. Mitt motionerande är som dömt att misslyckas, är det inte det ena så är det andra som sätter stopp för mina stora planer. Ursäkterna finns det gott om, ;)
