Marikas blogg

Sådana känns det som om jag styltat fram på de senaste dagarna. Senaste helg var vi tillsammans med sex fina vänner upp till Ruka. Jag sov endast en timme efter mitt nattpass innan vi åkte på fredag förmiddag så när kvällen kom var jag lagom mör. Lördagen tillbringades längs Björnrundan. Vi gick från Ruka till Juuma och det blev en rejäl tur på ca 25 km varav en hel del var upp och ned längs rejäla toppar. Mjölksyran fick benmusklerna att ropa på nåd x antal gånger men nog var man allt stolt över sin bedrift när man sentomsider stapplade i mål. 

 

På söndagsmorgonen tog jag en 5 km's promenad längs vägen där vi bodde, jag inbillade mig att jag skulle mjuka upp mina benmuskler och på så sätt inte ha sån fruktansvärd träningsvärk, men redan på kvällen efter många timmars bilfärd hem var jag så stel så stel i mina ben. Måndagen stapplade jag fram på jobbet, i går tog jag en promenad och den gick någorlunda, men jag fick i stället så otroligt ont i foten och det håller i sig ännu. I dag var det inte att tänka på någon promenad efter jobbet, så fort jag sätter lite tyngd på foten så gör det ont. Jag kan inte minnas att jag haft nåt sånt här tidigare, men jag hoppas verkligen att det ger sig fort. 

 

Jag är tacksam över den fina helgen vi hade och tacksam för de fina vänner vi har. Jag hoppas verkligen att vi har möjlighet att göra samma sak flera gånger. Helst skulle jag vara i bättre form och ha lite mindre överflödiga kilon att släpa på i uppförsbackarna, men det är ju en annan femma... 

 

Den här veckans höjdpunkt är dock att jag ska få hoppa in ett nattskifte på BB! Jag har inte haft några skiften där på flera månader så jag ser verkligen fram emot det. Har saknat alla små söta bebisar och mina fina kollegor. 

 

Nu ska jag försöka lura till mig en fotmassage av gubben, några stora förhoppningar har jag dock inte, det var senast i förrgår som han snällt nog masserade både mina fötter och vader och det brukar inte hända sig så ofta... ;) 

 

Tack förresten för era fina kommentarer om koftan. den är faktiskt riktigt varm och skön, bra att ha nu när kölden verkar börja smyga sig på. I morse fick jag t.o.m. skrapa frosten av bilrutorna för första gången. Mönstret hittade jag på http://garnstudio.com/lang/se/visoppskrift.php?d_nr=127&d_id=16&lang=se

Har ju glömt att visa upp koftan jag stickade. Den blev klar redan förra veckan, men jag har ännu inte hunnit ta den i bruk, den borde pressas en gång mellan fuktiga handdukar för att bli riktigt slät och fin, men här ser ni lite hur den ser ut. Jag stickade för säkerhets skull ärmarna 5 cm längre än mönstret angav, och det var tur, annars hade de nog blivit för korta. Varm är den åtminstone, om än lite stickig, som ju ullplagg är. Jag använde mig av Novitas Isoveli garn och stickor av storleken 4,5 och 5. Jag stickade i storlek XL enligt mönstret, den blev lite stor i ryggen kan jag tycka, men längden och över axlarna är lagom. Det gick åt 800 g med garn och jag stickar ganska spänt. Priset på tröjan blev drygt 40€, garnet köpte jag på Halpa Halli (31,60 €) och knapparna hos Marks (9,60€). Handarbetsglädjen var gratis. ;)

 

Dagens morgonlänk med lillebror är avklarad. Benen var tunga i dag, så det blev nog inte så mycket springande. Kanske dags för en vilodag snart. Nu borde jag ägna resten av min lediga dag åt såna roliga saker som att städa, planera inköpslista, handla, tanka bilen, slita mitt hår över hur slantarna ska räcka en vecka till och sen pusta ut och njuta av en skön fredagskväll utan godis/chips för tredje veckan i rad... Jag är mäkta förvånad över hur enkelt det varit hittills att skippa godis och chips. Speciellt chips som alltid varit min stora last. Få se om det känns lika enkelt om någon månad. 

 

I går kväll var jag i jobb, första skiftet den här veckan. Och nu är jag igen ledig två dagar. Det här med att jobba 50% är ju nog helt galet. Om jag hade barn hemma att ta hand om så skulle nog säkert den här arbetsmängden räcka, men nu är det nog nästan så att jag vill krypa längs väggarna. Speciellt när mina lediga dagar är inne i veckan. Visst kan jag ränna land och rike runt och hälsa på hos mina systrar osv, men det kostar ju att ta sig runt också och med begränsade inkomster så tänker man nog sig för både en och två gånger innan man slänger sig i bilen och kör. Visst finns det att göra här hemma också, men det är ju inte alltid det smakar... ;) 

 

Nåväl, skön helg åt er alla! Det ska väl bli vackert i morgon också har jag förstått. Fint så! 

Morgonlenkki med lillebror, lunchdate med syrrorna/kusinerna och deras ljuvliga ungar, bibelstudium och nu världens skönaste säng. I morgon bitti ny badmintonmatch.

Jag har verkligen kommit i gång med motionerandet igen och det är så roligt och skönt på alla vis. Det är egentligen helt otroligt vad endorfiner gör med kroppen. Bättre rus än endorfinruset får man nog leta efter! :)

I dag var jag på mitt första ledda gympass på evigheter. Som stadens anställda finns det vissa pass i veckan på de olika gymmen i stan som är gratis och det får man ju så lov att dra nytta av! Det som jag tänkt satsa främst på är passen vid studioZ. Det är olika pass varje vecka och just den här veckan var det Inner strength som gällde. En massa muskel- och balansövningar för hela kroppen, med fokus på bålmuskulaturen. Jag var lite trött i armen och sätesmusklerna efter gårdagens badminton, men tyckte ändå att jag orkade hänga med rätt så bra. Och känslan efter ett avklarat gympass är ju bara för skön! I morgon kommer jag väl mig inte ens ur sängen pga all träningsvärk, men det var det värt!

 

I dag är det dock ingen rolig dag. Ett stort beslut om framtiden för världens bästa BB ska fattas och allt tyder på att det stängs i samband med sommarstängningen nästa år. Det gör mig så ledsen att politikerna inte ser längre än vad näsan är lång. Jakobstad BB har en underbar personal som verkligen satsar på familjen. Man erbjuder en mängd av olika vårdmetoder som få andra sjukhus kan erbjuda. T.ex. de populära profylaxkurserna, det är man ensam i Finland om att erbjuda. För att föderskan ska kunna utnyttja profylaxen till fullo krävs en partner som stöttar och en barnmorska som är insatt i profylaxtekniken och kan hjälpa paret att hitta tillbaka till rätt andning, massageteknik o.s.v. Allt detta går nu föderskorna miste om. Under min praktik var det några av de finaste förlossningarna att få vara med om just sådana när paret tillsammans "profylaxade" sig genom förlossningen. Oberoende av vad man väljer att ta för smärtlindring utöver detta så upplevde åtminstone jag som studerande/barnmorska att par som genomgått profylaxkursen ofta kom med en annan inställning till sin förlossning. Förutom profylaxen så har många kvinnor i olika situationer (inte bara gravida/nyförlösta) fått hjälp av de duktiga barnmorskorna som behärskar akupunktur. 

 

Det gör mig också ledsen att jag aldrig kommer att få möjligheten att föda på Jakobstads BB. Trots att jag inte är gravid och inte har några garantier för att jag någonsin blir det så har jag haft en bild om hur jag önskar att min förlossning och tiden på BB skulle se ut. Nu kommer vi t.ex. aldrig att få möjligheten till familjerum där vi tillsammans kan njuta av de första dagarna och i lugn och ro knyta de första, viktiga banden. I stället kommer vi att föda på ett större sjukhus där personalen högst troligt är duktig och kompetent och gör sitt yttersta för oss, men där de antagligen har många andra mammor och bebisar att sköta och helt enkelt inte har möjlighet att hjälpa i samma utsträckning. 

 

Sen får man fråga sig vad BB-stängningen får för vidare konsekvenser. Hur länge får vi ha kvar barnavdelningen, kirurgin, inre medicin? Ryker en specialitet är det inte länge innan nästa far och till sist står vi här med endast HVC och bäddavdelningar kvar. Jobbtillfällen försvinner, folk flyttar längre bort för att få jobb och på så viss förlorar staden och resten av grannkommunerna invånare och därmed också skatteintäkter. Ge det ett par decennier så är Jakobstad endast en liten skugga av sitt forna jag. En spökstad där ingen längre vill bo eftersom ingen velat satsa på något som skulle innebära jobbtillfällen eller annars öka stadens dragningskraft. 

 

Nä, i dag är ingen rolig dag. Den här dagen känns som startskottet på en lång resa som inte har något vidare lyckat mål. Alla mina tankar går till mina fina barnmorskekollegor som har en tung tid framför sig. Styrka till er! 

 

Eftersom jag är ledig i dag och min lillebror hade kvällsskifte så kom vi överens i går kväll om att träffas för en timmes badmintonpass i dag. Redan klockan nio dessutom, så jag har riktigt varit uppe med tuppen trots min ledighet. ;) det kändes liite trögt nog när klockan ringde, men när vi väl kommit oss i väg och börjat på så var det riktigt roligt. Vi spelade ett par gånger för ett par år sedan när jag under en praktikperiod bodde hemma hos mina föräldrar och han inte hade gift sig och flyttat hemifrån ännu, men lite ringrostig var jag nog allt. 

 

Nu är jag dock alldeles slut i min högerarm, knappt att jag orkar lyfta den för att skriva på iPaden. Få se hur det är om några dagar. I morgon har jag tänkt åka till studioZ för ett träningspass för stadens anställda. Man får ju passa på och utnyttja alla förmåner man har, när lönen minskar så drastiskt som den gör de närmaste månaderna.  Nu ska jag först bara fundera ut vad jag ska äta som lunch. Känner att jag är hungrig som en varg, men som vanligt lyser matinspirationen med sin frånvaro. Förra veckan var jag faktiskt ändå rätt så duktig på att kocka, men nu har idéerna dessvärre tagit slut. Veckans middagar är inplanerade, men luncherna fattas. Hmmm, kanske en tonfisksallad, när jag tänker efter? 

 

I lördags var vi på min storebrors 30-års kalas. de hade ordnat det så fint med höstdukade bord på utsidan,  maten var fantastiskt god och vädret visade sig från sin bästa sida. En fin kväll i goda vänners lag! Jag är så tacksam för min fina familj! 

Har fått flera frågor om var jag hittat mönstret till babyfiltarna jag virkat. Eftersom min iPad vägrar fixa länkar får ni istället adressen här. Trevliga handarbetsstunder! 

http://stickig.blogspot.se/2009/03/beskrivning-till-vagig-virkad-filt.html

är det inte utan att man ifrågasätter sitt karriärsval... Jag var fullständigt död när jag äntligen fick slänga mig i sängen i morse och somnade som en stock. Kira var dock mindre populär när hon började gnälla och vanka av och an i rummet där vid tolv. Jag hade nog behövt minst en timme eller två till, trots att jag bara hade en vaknatt den här gången. 

 

Håhå, få se om den här dagen blir till något. Är trött, har huvudvärk och känner mig hungrig som en varg. Sen borde "någon" dammsuga här hemma och veckohandla. Önskar att jag kunde strunta i dammsugandet men tyvärr gjorde jag det redan förra veckan så nu närmar sig dammtussarna råttstorlek. Ingen fantasi har jag heller vad gäller matlagningen, så då är det genast värre att veta vad man ska handla. 

 

Gnäll, gnäll, gnäll... Den som är någorlunda vettig förstår att hålla sig undan mig i dag... ;) 

Efter en hel veckas ledigt ser jag riktigt fram emot att få åka till jobbet i kväll. Börjar redan kl 13 så jag fick sätta klockan på ringning i morse för att hinna med en skön morgonpromenad, (tredje dan i rad nu! :)). Dessa promenader är så fantastiskt sköna och jag kan inte förstå varför jag glömmer bort det i bland och det kan gå veckor utan att jag kommer mig i väg och motionera. En nackdel är ju att Kira ser ut som en svart skogsmurre när man kommer hem, speciellt nu när det är så fuktigt i gräset på mornarna. 

 

I morgon ska jag försöka mig på blodgivning igen. Det gick inget vidare senast för ett par veckor sedan. Trots att de grävde med de "små" nålarna i båda mina armar så att kallsvetten rann kring näsan på mig så lyckades de inte träffa någon bra åder, så snopet fick jag åka hem igen med all blod kvar i kroppen. Nu hoppas vi på bättre lycka denna gång. 

 

I går under min morgonpromenad så tänkte jag att jag skulle ringa min syster E. när jag kommer hem och höra om hon har något speciellt för sig. Ca 10 minuter innan jag kommer hem så piper det i fickan och hon undrar om jag har nåt för mig. Två själar - en tanke! ;) Syster S. var också hon på plats när jag kom så jag fick träffa flera sötnosar på samma gång. På kvällen var jag tillsammans med mamma och hälsade på mormor. Min mommo har Alzheimers och bor tidvist på ett demensboende. Jag hade inte tidigare varit dit och hälsat på trots att jag tänkt flera gånger att jag ska göra det. Hon kände inte igen mig när vi kom och jag tror nog att hon glömde bort vem jag var också under tiden vi var där, men det spelar ingen roll. Hon verkade nöjd med tillvaron där i går, även om hon var lite trött och hade ont i ryggen. 

 

Nu ska jag ta en skön dusch och kanske hinner jag sticka lite innan kvällskiftet, snart är halva oket stickat. Det tar sig, sa pyromanen... :) Ha en skön onsdag, alla vänner! 

Jag har tänkt att jag ska använda min extra lediga tid i höst till att ta hand om mig själv. Mera motion, mera sömn, mera riktig hemlagad mat osv. Jag måste erkänna att förra året verkligen var ett tufft år och det var inte förrän för ett par veckor sen som jag kände att jag lite började komma "i kapp". Jag har inte haft orken att göra det där lilla extra här hemma, utan jag har gjort det som måste göras och så har resten fått lämna. Nu känner jag äntligen att jag orkar lite mera och att det kan kännas kul att pyssla på, fixa nåt smått här och där som har lämnat länge osv.. Samma sak har gällt motionerandet, jag har inte hittat den rätta motionsglädjen, även om jag kom i gång lite med löpningen i början av sommaren. Nu känns det som om jag hittat motivationen åtminstone. 

 

I morse (eller efter en 12,5 h lång natt var det väl nog snarare förmiddag än morgon) tog jag och Kira en skön promenad på ca 5 km. Jag skulle ju ta det lugnt eftersom jag så nyligen varit sjuk och inte är helt återhämtad än och i flera omgångar fick jag sakta ner men efter en stund var benen uppe i samma fart igen. Det var bara så skönt att vara ute i den friska luften! Men dock märktes det tydligt att det har blivit höst. Luftvärmen har nog försvunnit och träden gulnar allt mer. Men efter en lång och skön sommar så känner jag att jag nog är redo att välkomna hösten nu. Alla årstider har ju ändå sin charm och hösten kan ju vara riktigt vacker den också. Jag ser fram emot att se våra vackra lönnar gulna, i fjol missade jag ju det då jag var borta hela hösten.

 

I går var det dessutom 1 år sedan jag flög i väg till Norge. Det känns inte som om det redan har gått ett år, även om det börjar kännas att det nog var ett tag sedan. Kommer i håg hur jag kämpade på i mördarbackarna där längsmed elljusspåret. Norgeäventyret var nog på alla sätt roligt och intressant även om själva stället var lite väl långt hemifrån. Jag tycker att tacksamheten över att få vara hemma och tillsammans med gubben håller i sig än trots att det är tio månader sedan jag kom hem från mina praktiker. Så nåt gott förde det ju med sig, all den där saknaden som höll på att göra en tokig! 

 

Nå, nu har jag färdigt filosoferat för i dag, ska ta en dusch och sedan fortsätta med mitt stickprojekt. Passade på att köpa garn när jag var och handlade i fredags, så nu ska jag svira i hop en ärm till, sen får jag börja med oket på koftan, det är ju det roligaste, när man slipper den enahanda slätstickningen. :) dock verkar det tyvärr som om jag köpte lite för lite garn så jag får nog så lov att ta en sväng via affären och fylla på, kanske jag hinner innan onsdagens kvällsskifte, tills dess borde jag nog ha garn så jag klarar mig.

 

En skön start på veckan, önskar jag er alla!

 

Hela halva dagen har spenderats i Vasa, har precis kommit hem och ska vila en stund. Har sovit så otroligt lite de senaste nätterna och har inte förstått varför, innan det slog mig i morse att det måste vara pga av all Finrexin jag druckit de senaste dagarna. Det är ju en hel del koffein i det och jag som aldrig dricker kaffe och väldigt sällan te, är otroligt känslig för koffein. En klunk energidryck får mig att ligga sömnlös i timmar.

Nu känns det nog dock som att det inte finns en gnutta koffein i min kropp, vill bara sluta ögonen och sooooova. Det värsta halsontet börjar dessutom släppa, skönt! Hoppas jag klarar mig undan det värsta snorandet den här gången.