Marikas blogg

I går (lördag) hade jag en nära döden upplevelse.
Hade planerat in ca 150 saker att göra, klippa gräset, åka till Vasa och shoppa, städa, handla osv osv.
Vaknade klockan nio av att min kära make knuffade mig i sidan och sa att det är så vackert väder så det blir segling idag.
Jag mindes förra gångens segling och kände mig inte riktigt överförtjust, men steg efter en stund upp och kikade ut genom fönstret, såg att det blåste väldigt sakta, knappt så trädtopparna rörde sig, så jag tänkte att nåja, jag ska väl klara av det.
Började ställa mig i sakta mak för segling och mannen undrar vart jag ska?
Vi ska ju och segla, säger jag halvsurt.
Nej, du får inte komma med, säger han då, du minns hur det var förra gången, jag vill inte ha med en som inte gör som jag säger i båten.
Jag visste att det var sant,, men gissa om jag blev sur! Efter nån minuts surande
( av mig ;-) ) gav han sig och sa att jag fick komma med, bara jag lovar att göra som han säger.
Nåja, ställde oss klart och körde till hamnen, inga vansinniga vindar som sagt och när man tittade ut från hamnen så kom det lagom små vågor, inget att bekymra sig om iaf.
Vi hoppade i och styrde ut mot havet för att få bra vind i seglen.
Här börjar min mardröm.
Vad tror ni möter oss när vi kommer ut mot "öppna havet" om inte vågor!
Och inte dom små krusningarna som man såg från hamnen utan riktiga bjässar som bara blev större och större.
Jag brukar inte vara rädd på sjön, men jag kände hur jag fick en STOR klump i magen, men tänkte att jag säger inte ett pip, som jag gnällt för att få komma med!
Jag satt vid rodret och gubben började dra upp seglen, han har ju inte den största segelvanan ännu så det tog ju en stund, säkert tio femton minuter. Jag satt och var räddare och räddare, försökte skämta och säga att nu får vi nog snart börja sjunga "Min båt är så liten.... ". Vi körde rakt ut, farleden går ganska rakt norrut ganska långt och vi hade vågorna rakt emot oss. Min panik bara växte och växte, för jag visste att när remmarna tar slut skulle vi svänga nästan 90 grader och jag hade inte riktigt på klart var nästa remmare var, jag såg inget för att seglen skymde sikten och jag visste att när vi svänger får vi vågorna från sidan. Vågorna var vid det här laget ca 1,5 meter höga (min mans uppskattning) jag tyckte dom var höga som hus.
Fullständig panik! Eller "sansad panik" som jag försökte förmildra min dom till i efterhand.
Jag sa bara - Nej nu byri ja pyyl. (gråta) och började skratta. Men sedan rann tårarna som floder ner för mina kinder.
Jag är absolut ingen fegis, så om jag är så rädd att jag t.o.m. börjar gråta, så är jag verkligen rädd!
Jag kände mig så otroligt dum, vad skulle jag och segla för?!! Tänkte att nu blir gubben så arg att han sparkar mig ur båten. ( nåja kanske inte såå arg men.. ) Men han bara kastade en blick på mig och tog ner seglen på nån minut.
Gissa vilken lättnad när jag fick lämna över rodret till honom strax innan vi skulle svänga av.
Visst, vågorna var jätteotäcka, och båten gungade som jag vet inte vad när vi åkte upp och ner på vågorna, men jag kände att med honom vid rodret blir färden många gånger säkrare.
Om en stund var vi inomskärs och vågorna försvann, vi puttrade på i sakta mak, drack vårt medhavda kaffe och juice och åt lite smörgåsar.
 Efter en tre timmars runda var vi tillbaka i hamnen. ( nästan så jag kysste marken när jag fick stiga i land ;) )

Åkte till svärs ett par timmar, sedan hem och på kvällen var vi och hälsade på Dantti, Nina och Moa. Goa Moa, hon är bara för kul, blev många skratt åt hennes miner och otaliga försök att berätta olika saker.
Sen, sent, sent kom vi oss hem, och har sovit myyycket länge idag, läst lite mellan varven och sedan sovit igen.
Gubben värmde Kokkikartanos lasagne - rekommenderar varmt - den är supergod! Så nu sitter jag här och försöker beskriva gårdagens dödsångest! ;-)

I morgon börjar min sista arbetsvecka, sedan börjar skolan.

Ska bifoga en bild av vågorna, men tyvärr blev bilderna inget vidare, sen tog batteriet i kameran slut.
Vågorna ser pyttesmå ut på bilderna, så ni kommer att tro att jag är en fegis, men jag lovar - de var mååånga gågner större än de ser ut på bild!



Horisonten är sned - jag vet, men försök själva ta ett rakt kort, när det gungar som om det hade betalt.
Kände mig avundsjuk på den stora båten som syns i bakgrunden, den såg inte ut att ens röras en gnutta extra pga vågorna.



ännu ett snett kort - här har gubben just fått överta rodret, han sitter helt lugnt och t.o.m. pratar i telefon.

Nu skiner solen - kanske en promenad vore på sin plats?!