Ibland förvånar jag mig själv.
Efter mitt senaste blogginlägg för nån ynka timme sedan har jag:
Rastat hunden.
Hämtat ut ett paket på posten.
Handlat.
Kommit hem och konstaterat att innehållet i paketet var söndrigt.
Fått ett jobberbjudande på intensiven för nyfödda på VCS. (gällde ett par vaknätter denna vecka)
Ringt gubben och vojat mig om beslut som måste tas och samtal som måste ringas.
Ringt till företaget som skickat mig söndriga föremål.
Avklarat en hel konversation på finska, ongelmatta! (utan problem, alltså).
Fått ordnat att mitt nya (förhoppningsvis hela paket) skickas till Kållby i stället för hit.
Erbjudit mig att vaka fre-lö, även det på finska. Har dock inte fått nåt svar ännu.
Ringt min mor och informerat henne om att det kan komma en suspekt postavi.
Ringt min man för att fiska lite beröm över mina bedrifter och för att diskutera kvällens meny.
Skrivit detta inlägg för att informera omvärlden om min existens och att jag ibland faktiskt får gjort något.
(Dock har jag inte gjort ett sk*t åt mitt idéframförande ännu.)
.
Nu sitter jag och vet inte om jag ska hoppas på att slippa i jobb eller inte. Jag är så osäker på om jag ska klara av det, förutom att det är ett helt nytt ställe som jag inte har varit på förut så är det väl inte direkt den minst krävande avdelningen. Jag har ingen nyckel, inget skåp och inget ikraftvarande avtal på vcs. Känns som att man tar steget över kanten och inte vet hur långt det är till bottnen. Jag både hoppas att jag får komma, för erfarenhetens skull och hoppas att jag inte behöver komma, för att det skulle förenkla mitt liv lite för stunden. :)
Nu - maletköttsoppa ska kokas och skolarbete skrivas.
Kommentarer
Trackback