En mindre kär gammal bekant på besök
Torsdagen var ingen höjdardag här i huset. Redan från morgonen kände jag hur PMS-monstret hade tagit över min kropp och hela dagen var jag trött, irriterad och överhuvudtaget alldeles upp och nedvänd. Kom hem närmare sex-tiden på kvällen bara för att kunna konstatera att här var ingen mat gjord. Satte mig alldeles uppgiven och gråtfärdig vid köksbordet och inom räckhåll fanns skålen med julchoklad, vilket ju resulterade i att jag tryckte i mig säkert tio bitar på lika många sekunder. Sen hittade vi lite rester i kylskåpet som vi ansåg fick duga som kvällsmat. Mådde uruselt och förelog att vi skulle åka och hälsa på mina föräldrar en sväng eftersom det alltid brukar få mig att må bättre.
.
Väl i Kållby var även Robbi, Mia och Teah på plats. Det blev en kväll med bus och skratt och det kändes bättre när vi satte oss i bilen för att åka hem. Slötittade på nån film innan klockan var så mycket att det var dags att gå i säng och under tiden kände jag igen hur mitt humör dalade i botten. Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken och gubben undrade bekymrat hur det riktigt är med mig och vad jag är ledsen över. Vilket jag förstås inte kunde svara på, för det visste jag inte ens själv. Jag konstaterade att jag är väl bara trött och tog min handduk för att gå i duschen.
.
Jag hann inte mera än vrida på vattnet innan jag kände hur ångesten tog över min kropp. Jag skakade av gråt, trycket över mitt bröst kändes som en järnklo och jag känner bara att - nu dör jag och sen hoppades jag lite att jag skulle göra det också för just i den stunden kändes allt så otroligt hopplöst och oöverkomligt att döden kändes som ett otroligt lätt alternativ mot att leva vidare med den känslan. Sedan fanns det ännu kvar en lite gnutta sunt förnuft i min hjärna som påminde mig om att jag nog vet att det bara är en ångestattack, att jag ska andas lungt och att det går över om en stund.
.
Det tog mig säkert tjugo minuter innan jag duschat klart och samlat mig så pass att jag kunde ta mig till sängen. Gubben hade somnat och låg och snarkade högt och eftersom han nu inte sovit allt för många timmar den här veckan han heller, så ville jag inte väcka honom utan försökte smyga ner under täcket rätt så ljudlöst. Jag kände att jag inte alls var mig själv ännu, men försökte ligga och andas någorlunda normalt och hålla tillbaka gråten. Nära, nära min kära man kände jag småningom hur trycket lättade och jag kunde slappna av och somna.
.
Jag trodde att jag hade lurat min ångest och glömt att packa med den när vi flyttade från Vasa, för jag har mått så otroligt bra sedan dess. Jag har tänkt att den till största del berott på att jag inte trivts någonstans och att jag varit för långt borta från min familj. Sen kommer plötsligt värsta attacken och jag kan inte sluta att förvånas. Trött och skoltrött har jag visserligen varit den senaste tiden, men ändå tycker jag att jag en lång tid har mått rätt så bra ändå. Den kanske största faktorn just nu är väl kanske ändå min kropp, som jag borde vara tacksam över för att den fungerar som den ska, men jag känner mig så fet och ful och önskar att jag någonstans ifrån kunde få den rätta disciplinen att ta itu med mina kost- och motionsvanor och försöka komma iform. Jag känner mig som en fånge i min kropp och önskar så innerligt att jag kunde känna att min kropp vore stark, smidig och en tillgång i stället för ett fängelse.
.
Till all lycka har jag min underbara make, som hjälper, tröstar och stöttar mig fast han allt som oftast har en sur, tvär och inåtvänd bitter maka att handskas med. Sen har jag underbara vänner som jag kan ha "terapisamtal" med. Och naturligtvis min underbara familj. Vad vore jag utan er? Ni gör alla mitt liv värt att leva, även de gånger ångesten ger mig dödslängtan. Tack för att ni finns!
.
I går var en halvbra dag. Jag var trött efter en kort natt och tålamodet var inte det bästa. Småningom kom jag dock i bättre "form" efter en lång diskussion med min fina vän Emma och en timmes sömn på soffan. När gubben kom hem var jag nästan mig själv igen och vi for ut och firade vår "10-år och 1 dags" dag. En snabb vända via Prisma efter det nödvändigaste till i kväll, sen via biltvätten och så hem igen.
.
Efter en ordentlig natts sömn känner jag mig som en ny människa i dag. Ja, min kropp är fortfarande fet och ful men i dag ska den hur som helst få hjälpa mig att ordna upp bland lite flyttkartonger, städa och ställa i ordning för kvällens julgröt. Jag fick ett infall här in i veckan att jag ska bjuda min familj på julgröt i helgen så i kväll kommer nästan alla hit. Lillebror och hans blivande har tyvärr julfest så de kommer inte att kunna vara med, men resten av gänget är förhoppningsvis någorlunda friska och kan ta sig hit. Det ska bli så roligt och redan tanken på att de ska komma får mig på så gott humör. Järnklon runt bröstet är borta och istället slår mitt hjärta glädjevolter. Livet är ändå så otroligt underbart och mina mörka stunder får mig att istället uppskatta de ljusa så mycket mycket mera.
.
Nu har jag varit rätt så öppen här och delat med mig av en massa igen. Ibland känner jag att jag är kanske lite väl öppen här i bloggen, men å andra sidan så vill jag vara ärlig. Jag vill inte att folk ska tro att mitt liv är rosenrött och en dans på rosor, för det är det inte. Sen finns det kanske någon annan där ute i cyberrymden som känner sig på liknande sätt och i så fall vill jag att just den personen ska veta att den inte är ensam i hela världen om att stundtals må väldigt dåligt. Att också ärligt kunna säga att jag inte alltid mår så bra istället för att gömma mig bakom den glada fasaden har också hjälpt mig att må bättre.
.
Nu ska jag fixa frukost på säng åt hjälten i mitt liv och sedan ta itu med dagens göromål. I dag ska det bli en bra dag. Det hoppas jag alla ni andra får också!
Kommentarer
Mariana
Vill bara skriv: KRAM! :) / Mariana
Mariana
Tycker bloggen din bestämt alder vill vis att man har kommentera na fast man kommenterar så nu testar ja igen! :) / Mariana
Sofia
Jag vill inte riktigt alltid orka med alla rosenröda och, i många fall, ytliga och falska bloggar. Man ska skriva det man vill och lätta hjärtat om så känns. Om någon inte gillar det så får dom läsa något annat. Strongt att du skrev, Marika! Styrkekramar till dig!!
Mia
Äsch, va illa med ångesten på besök igen. Hoppas et i bara var en ejngagnsföreteelse, lika som vårt mös. Fast du int mår så bra, å e missmöjd me din hydda, ska du koma ihåg et du e så otroligt viktig för oss som sta de nära. För oss har int utseende he minsta betydelse, vi tycker om de lika mytchi äntå. Förstås önskar vi ju et du ska få må bra å få känn de nöjd me de sjölv, men kom ihåg; ditt värde ligger int i he.
Hoppas du får en rikti fin kväll ikväll.
Sen ett stort tack för din fina slutkläm i föregående inlägg. :)
Irene
Styrkekramar till dig!! Du är fin Marika!
Nina
Kopierar Mias ord också! Kom ihåg att du e så viktig för många! Skickar en styrkekram, sku ja ha läst dehär fyri så sku du ha fått en styrkekram rej igår vi näs! :) Nu ska vi hålla tummarna att dedär otäcka monstret int sku hitt ti lepplax nå mer!!
Eva
Många styrkekramar till världens bästa syster! "Det vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu? Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som DU!" <3
Trackback
