Marikas blogg

.

Är för tillfället rätt så trött. Till en uppgift i skolan ska vi ha läst en skönlitterär bok, recensera den och sedan hitta tre vetenskapliga artiklar som berör samma ämne och försöka få ihop det hela till ett smart arbete. Jag hittade i förrgår en bok på biblioteket som jag lånade, nämligen Åsa Jinders "Vill du ha barn med mig?". Jag sträckläste den i går kväll mellan tio och strax efter tolv och grät mig delvis genom boken. Som ni kanske kan räkna ut så handlade den om ett par som träffas, småningom vill ha barn och sedan upptäcker att det inte är så lätt som man kunde tro. Boken var till viss del lite självbiografisk även om historien var omändrad och vissa händelser var "lånade" av andra par med samma problem men på flera ställen var igenkänningsfaktorn så hög vad gällde tankar, känslor och reaktioner att det nästan kändes som om jag skrivit den själv.

.

Det är inget lätt ämne. Ibland flyter vardagen på och den där sorgen man bär inombords känns inte så påtaglig. De gångerna är det är inga problem att prata om det, man har nästan känslan av att det är någon annan man pratar om och inte en själv. Andra gånger ligger alla känslor strax under huden på en och det känns som om man har ett stort blödande sår i hjärtat som bara en sak i världen kan hela. Ibland hänger man inte med i svängarna, man tycker att det är helt lugnt att prata om det och så plötsligt helt utan förvarning känner man hur bröstet nästan snör ihop sig och man knappt får någon luft. Jag fastnade så för en mening som jag läste i boken som handlade om någonting i stil med hur man kan sörja ett barn som aldrig ens blivit till.

.

Detta om detta, jag kunde skriva sida upp och sida ner, men skolan väntar och jag måste hinna borsta gaddarna så inte mina vänner avlider av min mördande andedräkt. ;) Kramar till er alla!