Tack, men nu räcker det...
...nu vill jag inte ha mera snö, så det gör mig inget alls ifall det slutar singla ner flingor nu. Min käre make har inte lyft många finger för att röja undan någon snö på uppfarten den här vintern (varför är jag inte ens förvånad?), och själv börjar jag ha fått nog av det evinnerliga skottandet. Så när det nu kommer ner ÄNNU mera snö i en fart så att man kunde tro att det hade ackordlön, då är det inte utan att man suckar lite inombords.
.
Jag har just kommit hem från skolan, vi hade vårt praktikseminarium i dag där vi fick berätta om våra olika praktikplatser och om hur vi har haft det under den här praktiken. Det var riktigt intressant att lyssna på de andras berättelser, mentalvården är ett rätt så brett område. Jag var även och hämtade mina kvarglömda skor från min praktikplats eftersom den ligger alldeles bredvid skolan.
.
Nu är jag ledig ända till måndag förmiddag. Gubben har hotat lite med att vi inte ska åka norröver den här helgen då vi ju varit de två senaste, men eftersom vi i vilket fall som helst kommer att vara i Vasa nästa veckas helg och jag inte fick se varken Kevin, Pontus eller Teah förra helgen så vet jag inte om jag överlever att stanna här. Det skulle innebära att jag inte skulle få träffa dem på över en månad och då hinner nog mitt hjärta brista är jag rädd.
.
Det är rent ut sagt otroligt hur mycket de där barnen betyder för mig. Jag lever ännu på minnet av helgen för snart två veckor sen då vi sent omsider på fredagskvällen kom till Kållby och både Kevin och Moah var där. Jag riktigt såg på dem hur glada de blev när vi kom och hela kvällen var det den ena eller den andra som drog mig i handen eller ärmen och ville att jag skulle leka med dem. Kevin ville inte alls åka hem till kvällen, han skulle bara vara vid "mommos". På lördagen kom Teah dit och hon är också alldeles underbar. Det är så roligt att se när de utvecklas och alla får sina egna personligheter. Man har svårt att hålla sig för skratt när Teah drar sitt "Åh nej!" med sån inlevelse att man kunde tro att världen går under. Speciellt när hon inte får som hon vill och det bli "Åh nej, Åh nej, Åh nej!" med darr på rösten. :)
.
Nu borde jag få gjort något vettigt här hemma de närmaste timmarna. I kväll är det studiecirkel och den börjar redan halv sju, så jag hinner inte på Zumba. Nu är då frågan om jag ska fara på Body som är en timme tidigare eller om jag ska skippa det helt och i stället fara på RVP i morgon på förmiddan. Eller ska jag fara på båda passen? Om vi far norrut till helgen blir det ju Zumba på lördag vilket i så fall innebär tre träningsdagar på raken i så fall, vilket är rätt så tufft. Det var ju det där med att låta kroppen vila också... Nå, vi får se hur det blir.
.
Just nu önskar jag bara att jag hade en städerska, motivationen att städa befinner sig på bottennivå. Nu vill jag bara flytta härifrån, vill inte alls springa med dammsugaren i de här vråna längre. Det känns som om vi skulle ha bott i det här huset hur länge som helst, men det är bara sju månader sedan vi flyttade hit. Nu vill jag flytta norrut så man slipper det evinnerliga funderandet varje helg om man ska fara norrut eller inte och att man får sova i sin egen säng istället för att bo hos andra när man är där. Lite rutiner i livet vore inte helt fel, just nu känns det som om man bara ränner längs vägarna hela tiden. Jag tror att det också till stor del bidrar till att man inte känner sig riktigt "hemma" där vi bor nu, det känns mera som en förvaringsplats för en själv och ens ägodelar, hjärtat finns inte här, det är allt för djupt rotat i hemtrakterna.
Kommentarer
Trackback