Marikas blogg

Som jag ändå upplever som positivt och inte minst som Guds ledning. Jag fick i dag besked från BB att jag tyvärr inte fick sommarjobb där, de två andra från min klass fick, men de kunde inte ge vikariat åt oss alla tre. Även om det nog känns en liiiiten aning surt, (ska jag vara ärlig är det mest för att min tävlingsinstinkt är alltför stark, jag vill ju gärna vara duktig och komma först, oberoende av vad det gäller) så kändes det ändå som en lättnad. Speciellt under de senaste dagarna när vårt husköp och vår flytt norrut blivit mera verklig så har jag mera och mera insett att om jag ska bo i Lepplax och jobba i Vasa i sommar så har jag nog en otroligt tuff sommar framför mig. Många timmar längs vägarna och att dessutom vara tvungen att "snylta" på andra i bland och övernatta här i Vasa är ju inte heller det roligaste. Så de sista dagarna har jag velat fram och tillbaka och min berömda beslutsångest har börjat göra sig påmind. Senast i morse sände jag en stilla bön om att det kanske är bäst att jag inte får jobbet, så behöver jag inte våndas över något beslut som skall fattas, samtidigt som jag får bo hemma i sommar, sova i min egen säng och kunna lägga överloppsenergi och tid på att bygga upp vårt hem. Jag är övertygad om att själva jobbet i sig kanske vore "bättre" på BB och lärorikt som bara den, men det är ju inte det enda som räknas. Så jag är helt övertygad om att här sköter nog Gud om att det blir som det är menat. Nu får jag ju spendera så gott som hela resten av året norröver, både sommarjobb och höstpraktiken i Jeppis. Nära till mitt egna hus, nära till min familj och mina vänner. Gud är god!