Marikas blogg

Hur blev det här:

till det här?

Kira till vänster och Nemo (Fritjof) till höger.

.

Han är en riktig baddare, lurvig som en björn och busig som en kalv på grönbete. En baddare på att smita också, kom vi fram till i går. De första dagarna gick det bra att släppa ut dem på gården, han var så exalterad över att få vara med Kira så han hängde henne i hälarna hela tiden. Sen plötsligt i går när jag kikade ut så såg jag två lurvbollar som virrat sig ut på vägen. Dom hann t.o.m. springa i vägen för en bil innan jag fick dem tillbaka på gården igen. Sen smet han när vi var till Kållby också och jagade runt på grannens gård en stund innan jag fick fast honom. Det är nog allt en liten rackare vi fått låna! Till en början verkade Kira vara lite irriterad på den där hårbollen som hängde henne i hasorna hela tiden, men nu efter nån dag så verkar hon riktigt nöjd med att ha fått sällskap.

.

Ang. onsdagens simhallsbesök med Moah så gick det nog bra. Det tänkte nästan bli lite för mycket det där med duscharna igen, men med lite smidig övertalningsteknik och "bortblandande" så lyckades vi ta oss igenom skräckmomentet. Sen satt vi en timme i plaskbassängen och jag förundrades över mitt eget tålamod. (hehe..) När jag försökte säga att nu måste vi nog gå, (Lite svårt för en valross i min storlek att hålla värmen när vattnet är drygt 10 cm djupt...) så kom hon på att hon nog vill pröva på den lite större bassängen också. Hon är egentligen en liten söt fegis, men vi tog oss i allafall till den större bassängen och efter en stund så ville hon nog pröva på rutschkanan också. Vi trappade upp och jag tog en nervös tös i famnen och så rutschade vi ner. Vi hann bara landa så ville hon "en ännu en gång" så det blev ett par varv upp och ned innan hon kom på att hon nog ville fara själv. Sagt och gjort så fick hon själv fara upp för trapporna och jag såg riktigt på henne hur spännande det var. Sen kom hon ner med fart, ögonen var uppspärrade i skräckblandad förtjusning och under den första ensamma rutschen kom det inte ens ett ljud över hennes läppar. När jag sedan fångade henne i landningen så var det en tös med strålande ögon som var så stolt, så stolt över sig själv. "Jag kunde fara själv! Jag vill fara en ännu en gång själv!" Så var vi ju fast där i den bassängen då hur länge som helst. Till slut fick jag så lov att vara den där dumma mostern som bestämmer att det är färdigt badat för den här gången. Till all lycka gick det utan större scener, trots att hon envist upprepade under hela tiden från att vi for upp ur bassängen tills att vi gick ut genom simhallsdörrarna att hon vill tillbaka och bada och rutscha. Det där med att vi far igen en annan gång var till föga tröst för tösen.

.

I dag ska jag i jobb igen för sjätte gången den här veckan. Det går bättre och bättre hela tiden, men så fort man tycker att man kan något så kommer det nya saker som gör att man inser att den där dagen när man är "fullärd" inte existerar. Å ena sidan är det bra, det finns ju utmaningar så det räcker till, men å andra sidan så är det så intensivt att min hjärna i bland känner att det inte finns mera rum att stoppa något i för tillfället. Jag har redan avverkat hälften av min gynpraktik. Om två veckor väntar förlossningspraktiken igen och den är alltid den mest spännande. På gott och ont. Man lär sig massor och utvecklas mycket, men psykiskt känner man sig som en urvriden disktrasa när praktikperioden väl är till ända. Fast det ska jag försökta att inte ta ut i förskott nu, nu ska jag avverka dagens kvällskifte först och sedan ännu ett morgonskifte innan det blir dags för en hel ledig dag.

.

Sen väntar vi på att få vårt examensarbete från språkgranskaren. Det börjar bli lite bråttom eftersom vi ska ha lämnat in det, förberett en presentation och dessutom skrivit en opponentsberättelse om någon annans arbete också och presentationen är om en dryg vecka. Sen ska det ju skrivas ett mognadsprov också i något skede. Håhhå... Det tar aldrig slut. I bland vill man bara trycka på stoppknappen för att ha tid att andas. Så fort en sak är överstökad kommer nästa och pockar på ens uppmärksamhet. Praktikdokument som ska skrivas, hemtenter och uppgifter, EA och UA och allt detta samtidigt som man ska ge 110% på sin praktikplats och jobba lika mycket som en som jobbar heltid (dock utan ett korvöre i ersättning). I bland är det inte utan att man funderar över hur de som planerar ens utbildning riktigt har tänkt. Man är ju inga robotar heller och för att orka borde man ju ha tid över till fritid och avkoppling också. En hjärna som går på högvarv hela tiden har ju mycket svårare att ta in information och risken för att man ska begå misstag minskar ju inte direkt om man har tusen och en saker som tävlar om ens uppmärksamhet. Sen är man ju inte världens rikaste heller som studerande (ifall man inte råkar vara född med guldsked i mun, men sannolikheten för det är ju inte så stor) vilket betyder att man är mera eller mindre tvungen att i bland jobba extra för att få den ekonomiska biten att gå ihop. Inte minst med tanke på att man under studietiden också är tvungen att söka sig rätt så långa vägar för att få en praktikplats vilket inte är helt gratis heller, man ska både resa dit, ha någonstans att bo och nåt att äta under tiden man praktiserar.

.

Gnäll, gnäll... Ja, jag börjar bli lite trött nu känner jag. Vi ska hoppas det blir bättre om nån vecka eller så. Bara jag får bocka av ännu ett par saker på att göra listan så ska vi tro att livet blir lite lättare. Snart är det ju sommar... eller hur var det nu...? :) Skön söndag till er alla!