Marikas blogg

Jag tror det bestämt var så jag skrev i mitt förra inlägg när jag skulle ut på fjälltur. Nu är jag hemkommen igen, lyckligtvis i ett stycke och vid liv. Vi gick och vi gick och vi gick och det var så brant uppför att jag trodde min sista stund var kommen mellan varven. Efter en sommar utan motion och bara tre veckors motionerande i backarna här så hade jag nog inte den kondition som jag skulle ha önskat, men envisheten fick göra resten när kraften började tryta. På vägen upp så skrek mina akillessenor på nåd och på vägen ned klagade mina knän så att det nästan hördes. Vi gick upp till nästan 500 m.ö.h. och det var en seger i sig när jag äntligen kom mig upp till toppen, jag var så nära att ge upp flera gånger. 

 

Jag hade ju inga vandringsskor med mig så jag fick gå med mina Asics. Det tog ju ca 7 minuter så var de genomblöta och leriga, få se om de ens hinner torka tills jag åker hem. Jag får verkligen se till att stretcha i kväll, annars kommer jag mig väl inte ens ur sängen i morgon. 

 

Jag vet inte om jag ska skriva det som kommer härefter med tanke på att min mor läser min blogg och hon har en tendens att tro att någon ska röva bort mig här i Norge, men när jag stod och väntade på bussen nu i kväll för att åka på turen så fick jag sällskap av en man från Liberia som var väldigt pratglad. Han tyckte tydligen att jag var väldigt trevlig för han ville att vi skulle bli vänner. Han skulle kunna komma och hälsa på mig till Finland och jag kunde komma och hälsa på honom till Norge. Jag försökte väldigt tydligt betona att jag har en "husband" hemma som väntar mig hem nästa vecka, även om jag inte var säker på vilken typ av "vänner" han ville att vi skulle bli. Men mamma, du kan vara lugn, jag klarar mig nog. :)

 

Här kommer lite bilder från vår fjälltur, det hann bli rätt så mörkt så bilderna från toppen är inte av bästa kvalitet och jag lovar er att det inte var nån fröjd att gå ner i mörkret heller. Mer än en gång var jag nära att ramla men klarade med nöd och näppe att hållas på benen. 

 

På vägen upp. Vi hade parkerat en bit bakom den halvmåneformade hallen i mitten av bilden till vänster, så här hade vi nog redan gått en rejäl bit.