Här borde det dyka upp inlägg efter inlägg med bilder och berättelser om mina upplevelser här i Tromsö. Tyvärr klarar jag inte av det just nu. Just nu går det mesta av min energi åt att överleva de sista 12 dagarna här. Hade besök av världens bästa föräldrar i helgen och det gjorde mitt liv så mycket ljusare för en stund, men hur mycket hade jag väl inte gett för att få åka med dem hem när de åkte.
Praktiken är det inget fel på, har en otroligt bra handledare som är rolig att umgås med, får ta hand om små söta bebisar och fokusera på det en stund. När jag är ute och går mina promenader är livet rätt så skönt och jag kan njuta av den vackra omgivningen och den friska fjällsluften. Det är bara alla timmarna där emellan som är så svarta och tunga.
Just nu har jag sån hemlängtan att jag tror jag ska gå i bitar. Just nu borde jag sova för flera timmar sen, men här ligger jag och saknar min älskling och min familj så mycket att det skär i hjärtat och bröstkorgen känns allt för trång. Jag försöker intala mig själv att det är bara några dagar kvar men den bittra sanningen vägrar gå och gömma sig. Det är fruktansvärt länge kvar. Det är ju inte slut bara för att jag lämnar Norge. I stället väntar ytterligare fyra veckors exil i Helsingfors och även om det är lite närmare hem än Tromsö så är det ändå veckor som jag kommer att spendera utan de människor som betyder mest för mig i hela världen. Just nu finns det bara en plats på hela jorden där jag vill vara och det är hos den jag älskar mest av allt.
Jag saknar mina underbara syskonbarn. Jag saknar att kramas med dem och busa med dem. Jag saknar deras roliga kommentarer och påståenden som i bland bara är så mitt i prick. Jag är så innerligt ledsen över att jag än en gång gått miste om ett syskonbarn till att älska. Nånstans i mitt hjärta hade lilla Livia redan fått en plats och jag längtade så efter att få träffa henne och lära känna henne. Jag kan inte ens föreställa mig hur det då ska kännas för hennes föräldrar. Jag önskar så att det fanns något jag kunde göra, men jag har sällan känt mig så hjälplös som nu.
Mitt i all hemlängtan och självömkan så känner jag ändå en tacksamhet. Jag är tacksam över att jag har någon att längta hem till. Jag är tacksam över att det finns människor som saknar mig när jag är borta och väntar på att jag ska komma hem. Jag är tacksam över att det finns människor som kör ett tjugondedels varv kring jorden bara för att komma och umgås med mig några timmar. Jag är tacksam över att när jag väl kommer hem efter alla veckor så finns det en famn jag får krypa in i där jag kan glömma all hemlängtan som plågat mig när jag varit borta. Jag är lyckligt lottad. Jag glömmer bara bort det i bland.
Tänk att den filuren är min. Hur kunde jag ha sån tur?
