Marikas blogg

I dag är det alla hjärtans dag, eller vändagen, vad man nu väljer att kalla den. Det är också vår förlovningsdag. I dag är det hela tio år sedan vi förlovade oss! Ack vad man var ung och naiv på den tiden. I dag är vi lite äldre, förhoppningsvis lite visare och lyckligtvis fortfarande lyckliga tillsammans. Det är roligt att blicka tillbaka och se hur ens förhållande har förändrats genom åren. Allt från den första himlastormande förälskelsefasen, till de jobbiga stunderna när de vassaste kanterna på oss båda skulle nötas bort. I dag är jag så innerligt tacksam över att få leva mitt liv tillsammans med den människa jag älskar mest i hela världen. Jag är så lyckligt lottad som får komma hem till någon som älskar mig som jag är, med alla brister, skavanker och överloppskilon. Tänk att just jag fick en sådan vän! 

 

Jag är tacksam över min familj, mina föräldrar, syskon, svågrar, svägerskor, syskonbarn. Vad vore jag utan dom? De fyller alla mitt liv med så mycket Glädje, Skratt och Liv. Sällan känner jag mig så rik som när jag fått tillbringa några timmar tillsammans med dessa underbara människor.

 

Jag är också tacksam över alla mina andra vänner, som finns där, som lyssnar, förstår, gläds med mig när jag är glad och stöttar mig och ber för mig när det är tungt på vägen. Alla vänner som jag träffar både ofta och mera sällan - alla har de sin speciella plats i mitt hjärta och jag vill aldrig förlora en enda av dem.

 

Mest av allt är jag ändå tacksam över att jag har en vän som står mig närmare än mitt eget skinn. En vän som vet allt om mig, utan att jag säger ett ord. En vän som bär mig genom alla svåra stunder, som tröstar mig när jag är ledsen eller rädd. En vän som överöser mig med välsignelser och gåvor utan att jag gjort mig förtjänt av en endaste en.  En vän som ser allt det onda, mörka och svåra i mig, men som ändå älskar mig så mycket att Han gett sitt liv för mig, för att jag skulle få evigt liv. Vad mer kunde jag önska? Han har gett mig allt.