Marikas blogg

Jag fick kommentarer på mitt inlägg om hur intensivt mitt fjolår var. Jag vill poängtera en sak som inte framkom i just det inlägget och det är att inte en enda sekund av fjolåret hade jag orkat igenom av egen kraft. Varje dag fick jag den kraft som behövdes av min himmelske Far och jag är innerligt tacksam över att Han har den omsorg om mig som Han har. Jag är också ytterst tacksam över den gåva jag har fått i form av min make som varit ett enormt stöd för mig under mina studieår.

 

Det är en utmaning att skriva en öppen blogg, man vet aldrig vem som läser och hur de tolkar det man skriver. Min tanke har aldrig en endaste gång varit att lyfta fram mig själv eller det jag "åstadkommit". Jag upplever inte att jag är mera framgångsrik eller bättre än någon annan på något sätt och det har aldrig varit min mening att på något vis skryta eller trampa någon på tårna. Om så ändå har skett så vill jag be om ursäkt, det har på inget sätt varit avsiktligt.

 

Jag skriver min blogg främst för min egen del, det ger mig en stor glädje att kunna klicka mig bakåt i arkivet och läsa och minnas saker som jag annars med största sannolikhet skulle ha glömt. Jag vet också att jag har släkt och vänner som läser och uppskattar min blogg och därför vill jag också i fortsättningen hålla den öppen. Jag skriver de flesta inlägg med glimten i ögat och jag vet att det inte alltid är lätt att uppfatta den glimten från en dataskärm. Jag kan vara ironisk ibland och även bjuda på en och annan anekdot om gubben min, men tanken är aldrig att vara elak på något vis utan jag försöker bara se humorn i dråpliga situationer. 

 

Ja, jag vet inte om varken ni eller jag blev något klokare av det här men jag ville bara förtydliga mig lite. Det skulle vara väldigt tacksamt om flera kunde ta sig tid att ge en kommentar om det är något av det jag skriver ni reagerar över, ni får gärna kommentera anonymt också, det stör mig inte.