Paella de carne
Med förnyade krafter efter jullovet började jag på fortsättningskursen i spanska för några veckor sedan. I onsdags fick vi än ett gång ett spanskt recept att översätta och pröva laga till. Den här gången var det paella som skulle vevas ihop. Översättningen var inte den lättaste, mitt lilla ficklexikon kom snabbt till korta och google translate är ju ett skämt. Men jag tror att jag nog förstod i det stora hela hur jag skulle göra.
Mycket mat blev det också, receptet var åt 4 personer, men jag tror nog vi får äta oss mätta på den här omgången mera än två gånger. 😊
I dag var det dags att pröva på lyckan i köket, tog maken till hjälp och så satte vi i gång. Här följer lite bildbevis:
Receptet
Kyckling och griskött
Grön och röd paprika, purjo, lök, vitlök och morot
Ris och saffran
Tadaa!!
Mycket mat blev det också, receptet var åt 4 personer, men jag tror nog vi får äta oss mätta på den här omgången mera än två gånger. 😊
2015
Så har ännu ett år gått till historien. Ett år med den uslaste blogguppdateringen från min sida, tyvärr. Orken, lusten och bloggmotivationen har inte infunnit sig och då lämnar det helt enkelt oskrivet. Å andra sidan känns det för min del som om jag bara vill dra ett streck över hela året och glömma att det fanns, så då behöver jag väl inte några blogguppdateringar för att minnas.
Ja, det känns faktiskt som om 2014 var ett enda svart hål av brustna förhoppningar, sorg, komplikationer och motgångar. Det började i glädjerus men hastigt kom jag dimpandes ner från de rosa molnen och landade med ett brak i den bistra verkligheten. Sedan dess har det bara fortsatt i samma anda. Några få korta minuter har det känns som att jag fått huvudet över vattenytan och kunnat dra efter andan, men hastigt har jag dragits ner i djupet igen.
Sen kan man ju alltid sätta saker och ting i ett större perspektiv, det finns människor som svälter, som dör i krig och i ebola och kristna som mördas för sin tro varje dag. Så vad är då mina problem i jämförelse med allt detta? En droppe i havet. Men för min del blir ju inte mina bekymmer och sorger mindre och lättare att bära bara för det faktum att jag är medveten om att det alltid finns någon som har det värre.
Visst finns det saker att glädjas och vara tacksam över. Min underbara man, min familj, mina vänner, min församling. Finaste Ezra som tagit våra hjärtan med storm. En underbart vacker och varm sommar. Ja, listan kunde säkert göras mångfalt längre. Men jag kan inte minnas ett år då min kudde blötts av så många tårar som under det här året. Inte ett år då jag så ofta känt hur hjärtat velat brista och jag knappt vet hur jag ska orka dra nästa andetag. Så alla ljusglimtar till trots går nog det här året till historien som det jobbigaste i mitt liv.
Så, nu tar vi nya tag och hoppas och ber att 2015 ska bli ett år med lite mera medvind och mindre käftsmällar.
