Marikas blogg

Sätter jag mig på tåget hem, om 50,5 timmar är jag framme i Karleby. Om 51 timmar är jag hemma. Hoppas jag. Har förra tågresan hem i allt för färskt minne för att kunna tro att mina planer ska gå i lås till 100%. 

 

Det är (som vanligt) konstigt nu när jag kommit så här långt. I fyra år har jag vetat att de här veckorna skulle komma. De här veckorna när jag skulle bli tvungen att praktisera på olika universitetssjukhus och följaktligen vara borta hemifrån och Davidifrån i minst åtta veckor. Nu blev det ju sist och slutligen nio, då intensivkursen i Norge lades till på schemat, men i alla fall. I fyra år har jag gruvat mig inför de här veckorna. Jag har gruvat mig för vart jag skulle bli tvungen att åka, hur det ska lösa sig ekonomiskt, hur jag ska hitta nånstans att bo, hur jag ska lära mig hitta på de nya ställena och de nya sjukhusen, om jag ska bli tvungen att åka ensam någonstans osv i all oändlighet. 

 

Nu är jag här, två dygn i från att ha avklarat dessa fruktade veckor och vad kan jag konstatera? Allt har löst sig. Jag har fått praktikplats på två väldigt olika men ändå på sina sätt fina avdelningar, jag har fått uppleva nya platser och lärt känna nya människor. Pengarna har räckt till. Jag har fått boende utan desto större besvär, trots att bostadsläget för studerande i Tromsö var värre än nånsin och Hesa är ju som bekant inte det lättaste att hitta bostad i från tidigare. På båda ställena där jag har bott har bussturerna gått nästan från bostadens dörr till sjukhusets dörr. På båda ställena har vi studerande fått en ordentlig rundvandring och ett gott mottagande. Som sagt, allt jag har oroat mig för i fyra år har löst sig på bästa vis och nu är det nästan över. 

 

Det värsta av allt har varit saknaden hem till David, Kira och alla mina nära och kära. Ibland har det känts som om jag inte står ut en enda sekund till och jag har känt mig väldigt frestad att hoppa på flyget eller tåget hem och strunta i allt. Å andra sidan så tror jag att jag uppskattar min älskade make, min familj och mitt hem tusen gånger mera efter att ha tvingats leva så här länge borta från allt och alla. 

 

Jag är tacksam över att min Herre än en gång orkat bevisa för mig att Han tar hand om mig, när jag så ofta tvivlar och tror att jag måste klara allt på egen hand. Att jag ska ha så svårt att lära mig! Det är ju inte direkt första gången som jag fått konstatera samma sak. Tänk att jag (som ändå brukar anse mig själv som relativt smart) ska ha otroligt svårt att lära mig en sån enkel sak! 

 

"Befall dina verk åt Herren, så har dina planer framgång." Ords. 16:3